2012

Året då jag firade min första ettårsdag och chockat konstaterade att saker inte gått så mycket åt helvete
Året då Ojnareskogen blev en kamp som inte förlorades, då jag byggde en bänk och satt framför maskiner och sov i tält bredvid L
Året då jag började ha fantastiskt och fungerande sex
Året då världen gick sönder lite igen
Året då jag helt plötsligt inte kunde äta
Året då mitt huvud blev ett krig jag vet att jag kommer vinna
Året då jag älskade starkare och tryggare än någonsin tidigare

2012

We're all mad here (detta har också hänt och du är sjuk)

triggerwarning för prat om ätande, vikt och ätstörningar

Det här blir det första inlägget jag skriver här sen min "comeback" som jag faktiskt kommer sprida en aning, 

Vad Lady Dahmer skriver idag är vad jag tänkt på sen det där läkarsamtalet nu men inte haft ork att formulera annat än i fladdriga konversationer som gått över innan inspelning var möjlig. Jag har ägnat en månad åt att prata med vänner och bekanta, gråta mycket, ta mina järntabletter och hålla ihop saker. Jag fortsätter upprepa för mig själv att
Glöm inte för en sekund att det här är ett krig. det tar inte slut bara för att vädret är fint och det slutat regna ett tag, glöm aldrig det.
Jag har mycket att berätta om de senaste månaderna, och det här känns som ett passande tillfälle, så därför gör jag det nu.
Det här är vad jag skev i vad som skulle ha blivit en kommentar på Lady Dahmers inlägg men som kändes för långt för att publicera där:
______________________________________________


För ca två månader sen slutade jag vara hungrig p.g.a psykiska problem.
Det har hänt tidigare i korta perioder och det jag gör då är mest att sluta äta. - För det är ju det jag har lärt mig är bra, en ska alltid äta mindre portioner, annan mat, färre gånger per dag - och om du gudförbjude skulle äta så måste du springa av dig det efteråt.
Problemet med den här gången var att det inte förblev en kort period och nu sitter jag här två månader senare efter en kraftig viktnedgång med farligt låga blodvärden och järnbrist, fortfarande med svårigheter att få mig själv att äta under dagarna.
Och det handlade inte ens om min kropp från början - den har jag gillat i många år nu - det handlade bara om vad jag lärt mig var bra att göra: Att Inte Äta.
du ska Inte Äta när du inte är hungrig
du ska Inte Äta bara för att du är sugen
och när du väl är hungrig så Ät Inte för mycket.

Så till er som driver träningsbloggar, skriver hälsospalter i damtidningar och skriver insändare i metro om hur vi måste "prata mer om att leva hälsosamt":
Dra Åt Helvete.
Jag har redan hört det tillräckligt, vi har redan hört det tillräckligt, ingen behöver ännu en person som berättar för människor exakt hur fel deras kroppar är.

Och även om ni som skriver inte känner er ätstörda, även om ni som uppskattar att läsa om viktnedgång inte känner att det påverkar er negativt kan jag berätta att jag inte träffat en enda person mellan 10 och 20 som inte någon gång i min närhet klankat på sin vikt, pratat om att de borde äta mindre eller skämtat om att de äter "så mycket", och det är inte en indikation på att alla i min omgivning är överviktiga, det är en indikation på att alla är jävligt ätstörda. Det här samhället är ätstört - vi behöver inte mer av den varan nu, det räcker.

Vi är redan sjuka, det är bara hos några som det syns på utsidan också.

Älskade, älskade. Jag är så rädd för att tappa greppet, går jag sönder?
Ser du vad som händer, älskade?

(jag kan inte riktigt andas igen och jag borde nog ha ätit innan världen gav mig ångest i kväll för det går inte så bra)

Offer

Och plötsligt sitter jag där med resultatet, kraftig viktnedgång och något låter fel med hjärtat, "vi kan nog inte vänta med det här, två månader till nästa möte är nog för länge". De pratar om mig och jag som alltid alltid är stark är plötsligt den som är sjuk.

Backa bandet

Jag har alltid kontroll

Jag har så mycket kontroll att jag kan ta kontroll åt andra, jag vet tusen sätt att hantera tusen skärsår och jag vet exakt vilka ord jag ska använda för att få någon att äta när deras händer darrar och alla i rummet vet att något verkligen är fel. 

Och jag vet vilka punkter på din kropp jag ska kyssa för att dina andetag ska bli djupare igen. 

Jag har alltid kontroll

Så jag vet när jag beter mig som en idiot och jag vet när jag har rätt, jag kan argumentera säkert för vad jag än väljer och kan få vilken lärare som helst att hålla med om att nej jag behöver nog inte göra det där provet nu i alla fall.

Jag har kontroll så jag svingar min kropp som ett slagträ genom världen, i starka färger och på konstiga platser. och jag vet hur jag ska få dig att dra efter andan och drömma om mig om nätterna, jag vet exakt vilka punkter jag ska bita i för att du ska bli en pöl på golvet, vag vet vilka ord som gör dig kåt. 

Jag har kontroll.

Och har jag inte kontroll över det ena så har jag i alla fall kontroll över något

Och har jag inte kontroll så kan jag åtminstone kontrollera mig
Allt är ju bara plus och minus och mat är överskattat
hungern kommer i mindre doser men jag har kontroll

Och plötsligt sitter jag där med resultatet, kraftig viktnedgång och något låter fel med hjärtat, "vi kan nog inte vänta med det här, två månad till nästa möte är nog för länge". De pratar om mig och jag som alltid alltid är stark är plötsligt den som är sjuk.

Den som är offer

Den som innerst inne fnissar lyckligt över en vikt jag inte snuddat vid sedan innan sjuan (det var nästan fem år sen nu nästan fem år sen) och det är SÅ JÄVLA SJUKT, men jag tar inte det större matalternativet till lunch.

Och Kuratorn ser på mina nervösa händer som dansar tango över soffkanten och frågar om jag behöver gråta?

Det behöver jag.

Rollista

Låt mig presentera aktörerna, (vartefter historien växer lär listan bli längre)

• L - underbar, försiktig och känslig. Fjäderlätta ord som bara gör ont ibland och skulptörhänder, utförliga drömmar och du har hört mig prata i sömnen. (och en gång höll du om mig när jag vaknade mitt i natten, livrädd, för vad vet jag inte) 
• F - Nygammal, med en lukt som färgar av sig på mina lakan och mina fingrar. Ett försök till något alldeles eget eller bara bra sex vi vet inte riktigt än du och jag. Men ibland kan vi skratta en hel natt åt saker som egentligen är rätt tråkiga 
• J - Den äldste, eller närmast mig under så många år (har funnits här under andra namn för länge sen). Lite som att prata med sin egen hjärna, samma jävla ovanor, reflexer, lyckor, (sår).
• Mr - Den som förändrade allt en gång och jag färgar mina bilder av dig med tacksamhet trots att det gjorde så ont.
• R - En gång försökte jag hålla ihop dig
• M - Och vi dansade barfota
• C - Jesus christ och herrejävlar

Saker skrivna i mellanfaser, inte nu.

Trots att jag inte är ledsen så gråter jag, på gränsen till ett skrik, i en tom lägenhet till ljudet av L:s musik.
Jag vet inte varför, tårar kändes bara passande (låt allt tungt rinna ur dig, lämna en tom och ren kropp. renspolad).
Och kanske kommer det att gå, allt det här, kanske är det så det ska vara.

Detta har hänt

Det fanns en idé för det här inlägget, tydligt utstakad, skissad och funderad. Det första som hände var att idén försvann.
Det andra som hände var att jag började berätta:

Jag försöker ge en bakgrund, kanske något för att förstå? Från det första inlägget jag skrev här för så många år sedan, så överdrivet hurtigt att jag gråter när jag läser det.
Vilket självhat som drev den här hjärnan då, vilket självförtryck.
Allt handlade om att passa in i former men inte bli för osynlig, det var min största rädsla, för i osynligheten är en ingen, bara något litet och patetiskt, kanske något att skratta åt.
Och i osynligheten finner jag mig nu för en sekund, det är det som driver mig mot skärmen - Inte mycket har förändrats.

Det andra som var då var relationerna, det var en odefinierad längtan som tog sitt utlopp i snabba desperata relationer, sex på fel plats vid fel tillfälle och så otroligt mycket skuld. Det var också vänskapsrelationer, hetsigt underhållande och nervöst anpassande, ett gäng med gränser och idéer.

Jag var på väg någon annan stans då, jag vet inte om jag är där nu men jag hoppas att jag är i närheten.

Sedan hände mycket, så mycket att det inte får plats här just nu, men senare kanske:
Vad som hände var väl livet, och här är jag nu lite senare.

Jag är kär. Eller det är i alla fall en definition av saken, och L har förändrat så mycket i mitt liv, genom att inte försöka, genom att vara den första som faktiskt inte rubbat allt och grävt sig in i varje por mot min vilja. Hen bor här naturligt, under min hud (men för det mesta alldeles för långt bort, en timmes tunnelbaneresa).
Jag har fantastiskt sex också, men det är med F, och det är något helt annat. Utanpå huden, med rivsår och bitmärken och mycket ljud.
Det är saker jag ska skriva om senare, L och F.

Och det är väl vad som har hänt, vad som går att berätta just nu. Jag vet inte mer än så.

Jag vet bara att jag behöver skriva.


.Nikatta.

Slå dig ned och vänta, snart börjar lektionen...

Jag börjar med att sudda ut allt som redan finns på tavlan, avpublicerar gamla inlägg (inget fuskande! du kan inte titta i facit, då lär du dig inget).
med tiden kommer jag kanske återpublicera dem som referensmaterial, men just nu är tavlan ren och vit för nya ord och tankar, eller gamla.
Slå dig ned.

.Nikatta.

Brain Nation

Vi talar om nationalism under lektionen och jag är halvvägs in i boken ”the etical slut”. 

Vissa saker känns självklara, som att jag vet varför jag är här nu och ingen annan stans, kanske dags att förklara det också (för skrämmande nog har jag folk som går in här och läser? Vilka är ni egentligen? skummar ni bara igenom eller läser ni ingående? Jag skulle gilla kommentarer, jag uppskattar diskussioner)

Jag vet varför jag är här nu, med fullkomligt lugn vet jag. För jag har saker att berätta och människor att berätta om, men jag kan inte längre skriva för en specifik publik. Om du känner mig och läser det här, berätta det inte. Kommentera gärna, men använd ett namn jag inte känner igen och låt mig inte känna igen dig.

För jag behöver berätta historier för öron som inte känner mig. Dömer mig? gärna. Älskar mig? Knappast men om du vill så.

Jag vill skriva om förtryck, jag vill skriva om ensamhet och att vara tillsammans, jag vill skriva om mina äventyr inom den nyfunna polyamorin och hur extremt förvirrande det är ibland. 
Jag har en historia att berätta, och för att förstå den behöver ni veta: 

Vad har hänt? 

Vilka är källorna?

Vem tolkar dem?

Låt historielektionen börja.

.Nikatta.

Jag grät mig till sömns i dina armar natten efter födelsedagen men jag

kunde. fortfarande. inte. andas.

(they never leave her while she sings)

Saker jag inte säger

jag har en sten i halsen (gör något gör något gör något) 

jag vet inte varför det här är så tungt

(det gör ont att vara ensam)

Klimax

Det är ansiktsuttrycken som fångar mig: plötsligt sårbara för världen. Som små barn, i det där ögonblicket så ser jag allt du försöker dölja ser jag.
Vissa är arga, frustrerade. andra rädda.
Du har en sortes smärta i ansiktet, eller en avsaknad av en, som om du klamrar dig fast vid något vasst.
Det är så vackert

And tonight, something inside me is breaking
(we can be strong, we can be strong, we can.)
Det etsar sig fast, ord som ekar fram och tillbaka mellan öronlober och ögonfransar det är svårt det här.

Jag undrar om han vet nej det gör han inte.
(det finns gränser för allt)
och jag vet så väldigt lite.

Jag vet inte om jag skadar dig just nu
Eller om du är på väg någon annan stans

Narcissismen är lite gullig på något sätt eller egentligen bara väldigt liten. Som något en kan hålla i famnen. Jag iakttar.

Det är mannen, den där bilden av hans händer och kindstubb och jag känner igen den. den där bilden och den där barndomsdrömmen (för alla är vi bara barn).
Rädda mig säger den, snälla Man rädda mig för det har jag lärt mig att du ska göra.
Och jag är så trött på den där bilden, alla foton och jag vill se en man sitta tyst och ledsen på ett golv med svaga axlar och fundera över inredning, snälla. är så trött på att det alltid är så nära
att gå på den
historien om HAN som kommer och löser allt.

Jag lär mig att jag inte är tillräcklig varje dag i 14 år och förväntas sedan ta hand om mig själv, och det ska jag också göra.
Men den lilla, hen ska inte lära sig det, den ska lära sig att livet är värt att liva för att det gör ont
hen ska lära sig (jag ska lära dig allt jag kan) att smärtan inombords inte måste göra fysiskt ont för att räknas, och att den inte ger mer än varsagslyckan. att allt är liv. och att han inte finns, den där mannen, han finns inte.
och alla barn i världen dansar ringdans för de har äntligen lärt sig.
och efteråt ska jag sova.

Ord

Är så nära att hoppa av allt just nu
Som att stå inför en avgrund, vet inte riktigt (where do we go from here?) och jag är så lycklig men det sluttar neråt. brant.
inte för att jag är lycklig som det brukar vara, mest för att.. jag vet inte.
Är så fruktansvärt trött.

Så mycket har hänt sen jag skrev här sist, billioner av tid-erfarenhet-händer-hud och saker som gör ont

Det har gått år.

Jag vet inte riktigt varför jag börjar här igen, är bara så nära att hoppa av allt, hela skiten. (men inte livet, det gillar jag så oroa er inte skitungar)

.Nikatta.