Detta har hänt

Det fanns en idé för det här inlägget, tydligt utstakad, skissad och funderad. Det första som hände var att idén försvann.
Det andra som hände var att jag började berätta:

Jag försöker ge en bakgrund, kanske något för att förstå? Från det första inlägget jag skrev här för så många år sedan, så överdrivet hurtigt att jag gråter när jag läser det.
Vilket självhat som drev den här hjärnan då, vilket självförtryck.
Allt handlade om att passa in i former men inte bli för osynlig, det var min största rädsla, för i osynligheten är en ingen, bara något litet och patetiskt, kanske något att skratta åt.
Och i osynligheten finner jag mig nu för en sekund, det är det som driver mig mot skärmen - Inte mycket har förändrats.

Det andra som var då var relationerna, det var en odefinierad längtan som tog sitt utlopp i snabba desperata relationer, sex på fel plats vid fel tillfälle och så otroligt mycket skuld. Det var också vänskapsrelationer, hetsigt underhållande och nervöst anpassande, ett gäng med gränser och idéer.

Jag var på väg någon annan stans då, jag vet inte om jag är där nu men jag hoppas att jag är i närheten.

Sedan hände mycket, så mycket att det inte får plats här just nu, men senare kanske:
Vad som hände var väl livet, och här är jag nu lite senare.

Jag är kär. Eller det är i alla fall en definition av saken, och L har förändrat så mycket i mitt liv, genom att inte försöka, genom att vara den första som faktiskt inte rubbat allt och grävt sig in i varje por mot min vilja. Hen bor här naturligt, under min hud (men för det mesta alldeles för långt bort, en timmes tunnelbaneresa).
Jag har fantastiskt sex också, men det är med F, och det är något helt annat. Utanpå huden, med rivsår och bitmärken och mycket ljud.
Det är saker jag ska skriva om senare, L och F.

Och det är väl vad som har hänt, vad som går att berätta just nu. Jag vet inte mer än så.

Jag vet bara att jag behöver skriva.


.Nikatta.

Slå dig ned och vänta, snart börjar lektionen...

Jag börjar med att sudda ut allt som redan finns på tavlan, avpublicerar gamla inlägg (inget fuskande! du kan inte titta i facit, då lär du dig inget).
med tiden kommer jag kanske återpublicera dem som referensmaterial, men just nu är tavlan ren och vit för nya ord och tankar, eller gamla.
Slå dig ned.

.Nikatta.

Brain Nation

Vi talar om nationalism under lektionen och jag är halvvägs in i boken ”the etical slut”. 

Vissa saker känns självklara, som att jag vet varför jag är här nu och ingen annan stans, kanske dags att förklara det också (för skrämmande nog har jag folk som går in här och läser? Vilka är ni egentligen? skummar ni bara igenom eller läser ni ingående? Jag skulle gilla kommentarer, jag uppskattar diskussioner)

Jag vet varför jag är här nu, med fullkomligt lugn vet jag. För jag har saker att berätta och människor att berätta om, men jag kan inte längre skriva för en specifik publik. Om du känner mig och läser det här, berätta det inte. Kommentera gärna, men använd ett namn jag inte känner igen och låt mig inte känna igen dig.

För jag behöver berätta historier för öron som inte känner mig. Dömer mig? gärna. Älskar mig? Knappast men om du vill så.

Jag vill skriva om förtryck, jag vill skriva om ensamhet och att vara tillsammans, jag vill skriva om mina äventyr inom den nyfunna polyamorin och hur extremt förvirrande det är ibland. 
Jag har en historia att berätta, och för att förstå den behöver ni veta: 

Vad har hänt? 

Vilka är källorna?

Vem tolkar dem?

Låt historielektionen börja.

.Nikatta.

Jag grät mig till sömns i dina armar natten efter födelsedagen men jag

kunde. fortfarande. inte. andas.

(they never leave her while she sings)

Saker jag inte säger

jag har en sten i halsen (gör något gör något gör något) 

jag vet inte varför det här är så tungt

(det gör ont att vara ensam)

Klimax

Det är ansiktsuttrycken som fångar mig: plötsligt sårbara för världen. Som små barn, i det där ögonblicket så ser jag allt du försöker dölja ser jag.
Vissa är arga, frustrerade. andra rädda.
Du har en sortes smärta i ansiktet, eller en avsaknad av en, som om du klamrar dig fast vid något vasst.
Det är så vackert

And tonight, something inside me is breaking
(we can be strong, we can be strong, we can.)
Det etsar sig fast, ord som ekar fram och tillbaka mellan öronlober och ögonfransar det är svårt det här.

Jag undrar om han vet nej det gör han inte.
(det finns gränser för allt)
och jag vet så väldigt lite.

Jag vet inte om jag skadar dig just nu
Eller om du är på väg någon annan stans

Narcissismen är lite gullig på något sätt eller egentligen bara väldigt liten. Som något en kan hålla i famnen. Jag iakttar.

Det är mannen, den där bilden av hans händer och kindstubb och jag känner igen den. den där bilden och den där barndomsdrömmen (för alla är vi bara barn).
Rädda mig säger den, snälla Man rädda mig för det har jag lärt mig att du ska göra.
Och jag är så trött på den där bilden, alla foton och jag vill se en man sitta tyst och ledsen på ett golv med svaga axlar och fundera över inredning, snälla. är så trött på att det alltid är så nära
att gå på den
historien om HAN som kommer och löser allt.

Jag lär mig att jag inte är tillräcklig varje dag i 14 år och förväntas sedan ta hand om mig själv, och det ska jag också göra.
Men den lilla, hen ska inte lära sig det, den ska lära sig att livet är värt att liva för att det gör ont
hen ska lära sig (jag ska lära dig allt jag kan) att smärtan inombords inte måste göra fysiskt ont för att räknas, och att den inte ger mer än varsagslyckan. att allt är liv. och att han inte finns, den där mannen, han finns inte.
och alla barn i världen dansar ringdans för de har äntligen lärt sig.
och efteråt ska jag sova.

Ord

Är så nära att hoppa av allt just nu
Som att stå inför en avgrund, vet inte riktigt (where do we go from here?) och jag är så lycklig men det sluttar neråt. brant.
inte för att jag är lycklig som det brukar vara, mest för att.. jag vet inte.
Är så fruktansvärt trött.

Så mycket har hänt sen jag skrev här sist, billioner av tid-erfarenhet-händer-hud och saker som gör ont

Det har gått år.

Jag vet inte riktigt varför jag börjar här igen, är bara så nära att hoppa av allt, hela skiten. (men inte livet, det gillar jag så oroa er inte skitungar)

.Nikatta.