Expectation vs Reality

Tanken var väl att börja skriva vettiga saker här, mina tankar om polyrelationer och om världen och människor. På sista tiden har det mest blivit nattskriverier och desperata ord ur stressig hjärna.
I natt är inte annorlunda.
Nattångesten och min oförmåga till sömn faschinerar mig ibland. Undrar hur jag hamnar här och varför jag gör som jag gör - når så nära den så kallade "friskheten" bara för att släppa taget igen.

Knullbarhet och glömska

Behöver egentligen få ur mig en massa skit men högen är för stor och farlig (på riktigt farlig faktiskt dödlig - det känns nästan komiskt). Behöver känna utan att tänka.
Det är nu jag saknar knullbarhet och självutplåning, relationer som gröper ur mitt jag.
Det är så tröttsamt att behålla all existens för mig själv.

Droppen

Det börjar bli för mycket
som svettdroppar ticktockar tiden och orden ner i nacken, jag är alltid spänd nu mera - som en fiolsträng.

Det här med att driva och älska och organisera är farligt, en får balansera. Jag pendlar ständigt mellan hype och dipp men passar inte i någon diagnos.

Så nu är jag här igen. Virituell dagbok eller whatever för Kuratorn har inte svarat i telefon på veckor.

Det är förrrädiskt hur lätt det är att strunta i saker. Bara släppa det som är jobbigt, sova vidare, men jag kan inte, får inte göra så (gjorde det idag och igår och antagligen imorgon. fan).

Jag lever på listor och löften för att ta mig upp ur sängen.

Det rinner längs sidorna på det här glaset.

Rollista

Vi byter roller och 

• L - underbar, försiktig och känslig. Fjäderlätta ord som bara gör ont ibland och skulptörhänder, utförliga drömmar och du har hört mig prata i sömnen. (och en gång höll du om mig när jag vaknade mitt i natten, livrädd, för vad vet jag inte) 
• F - Nu sedan länge borta, förtroendebrytande eller kanske bara misstag. Jag googlar fortfarande teorier om nätterna för att hitta förklaringen och dina taniga axlar får mig att lämna hela byggnader bakom mig. 
• J - Den äldste, eller närmast mig under så många år (har funnits här under andra namn för länge sen). Lite som att prata med sin egen hjärna, samma jävla ovanor, reflexer, lyckor, (sår).
• Mr - Den som förändrade allt en gång och jag färgar mina bilder av dig med tacksamhet trots att det gjorde så ont.
• R - En gång försökte jag hålla ihop dig
• M - Och vi dansade barfota
• C - Jesus christ och herrejävlar
• T - Som träd fastnar du vid marken och vi når knappt varanda än trots utbytta ovana kyssar i korridorer (offentlighet är det mesta).
• G - Kanske rör jag dig bara för att se om din själ är mjuk, för att se om jag kan. Förlåt om så är fallet jag vet inte längre.
• Blå - Småtroll så nära mig nu hur hamnade vi här? trygga händer, nattskakningar och överenskommelser.
• Knyttet - Nyheten, framtiden, hoppet.

Så länge sen nu men kortare än annat

"När håret faller mot handfatet tänker jag på förra gången. Bitterheten skriven över hela ditt ansikte som om det var DITT hår jag rakat under natten. Hur jag trodde att du skämtade men tystnaden grävde sig in i varje ben så jag kysste dig istället. Hårt. 
Innan du gick klagade du på att du inte hade något att hålla dig i och jag undrade om jag inte var tillräckligt substantiell för dina händer."

F är borta sen länge men lämnar fortfarande spår - vet inte riktigt varför egentligen. Saker på sned och närhet är skrämmande och otryggt.
Nu med T och G hänger det sig kvar, borttappad mellan måsten, bekräftelse och lust, vet inte längre vad jag egentligen vill ha.
Fantiserar om våld som tar mig bort för ett ögonblick - kanske är jag tillbaka på ruta 1 egentligen.
--
R är tillbaka i mitt liv igen föresten. det är vackert och skrämmande och ännu inte mer än aningar. men minnena känns inte lika hårda i kanterna när avståndet är lika långt.

Du är spänning och knuten näve runt cigaretten, snabba bloss. Alltid lika forcerat avspänd med blicken fäst på någon punkt under gatuplattorna. Jag ser dig skaka men jag säger inget.

Du låter mig vara här och det blå i ditt hår bleknar som linjen mellan hav och strand med grönt skum på vågorna

Jag är här, jag stannar.

Jag iakttar dig när du koncentrerat bränner upp dig själv och fimpar mot marken. Sedan går vi.

Blå

Det är tredje ciggen för natten, du sitter bredbent på trappan ovanför mig, blå. Hela du är blå på något sätt - när röken och skymningen och himlen flyter ihop med ditt hår ser du ut som en av de där trollen jag sett ritade på tumblr. En röd tagg i ögonbrynet, ögon långt borta, du är för det mesta borta.

Du borde inte röka så mycket, jag borde ha tagit på mig en jacka innan jag följde med dig ut, vi borde växa upp antar jag.

Ett till bloss, jag måste säga något snart. kan inte bara njuta av den passiva rökningen, eller, visst kan jag men något får mig att öppna munnen, halvtvekande;

(varför är du här, varför är du så ledsen, hur hamnade jag här på en trappa med dig när blev du och jag någon form av skruvat vi varför tycker jag så jävla mycket om dig)

“Skulle inte du sluta röka?”
Ögon skiftar, bort. “Äh”
“Idiot”
“Det vet jag väl”
(Hur många gånger har vi haft den här konversationen nu?)
“Hur mår du?”
“Som vanligt”
“Inget?”
“Inget.”

Blå rök och en sko som trampar fimpen mot den halvfrusna marken.
Och du lämnar mig här men jag följer dig och egentligen går jag före, det finns mycket saker vi borde, men inte ikväll.