Det är mannen, den där bilden av hans händer och kindstubb och jag känner igen den. den där bilden och den där barndomsdrömmen (för alla är vi bara barn).
Rädda mig säger den, snälla Man rädda mig för det har jag lärt mig att du ska göra.
Och jag är så trött på den där bilden, alla foton och jag vill se en man sitta tyst och ledsen på ett golv med svaga axlar och fundera över inredning, snälla. är så trött på att det alltid är så nära
att gå på den
historien om HAN som kommer och löser allt.

Jag lär mig att jag inte är tillräcklig varje dag i 14 år och förväntas sedan ta hand om mig själv, och det ska jag också göra.
Men den lilla, hen ska inte lära sig det, den ska lära sig att livet är värt att liva för att det gör ont
hen ska lära sig (jag ska lära dig allt jag kan) att smärtan inombords inte måste göra fysiskt ont för att räknas, och att den inte ger mer än varsagslyckan. att allt är liv. och att han inte finns, den där mannen, han finns inte.
och alla barn i världen dansar ringdans för de har äntligen lärt sig.
och efteråt ska jag sova.